Hur jag blev bahá’í

Jag minns ett alternativt förstamajtåg 1973 till stöd för FNL i Vietnam och mot USA:S krig där. Tåget skulle avgå från universitetsområdet i Uppsala. Jag brukade inte gå i sådana tåg eller delta i organiserade politiska manifestationer över huvud taget. Men vid det tillfället hade jag tänkt att jag för en gångs skull skulle vara med. Men när jag kom dit och såg den långa raden av människor och barnvagnar (!) med skyltar om att USA ut ur Vietnam, USA är mördare, etc, upplevde jag inte den känsla av solidaritet som jag väntat mig, utan av hat. En massiv mur av hat. Och jag sa till mig själv, detta är inte jag. Jag vände om. Flera år senare påminde mig min bror om att jag sagt att jag kommit fram till att "Lenin hade fel." Att säga så på den tiden var som att svära i kyrkan, om inte värre. Istället för att delta i protesttåget gick jag till ett informationsmöte om bahá’í. Kontrasten kunde knappast ha varit större. Den lilla gruppen bahá’íer, varav hälften var iranier, hade sitt möte i Dag Hammarskjölds bibliotek och utstrålade vänlighet och omtanke. Bahá’í stod också för social och ekonomiska rättvisa, global solidaritet och arbete för världsfred, men förmedlat i en mjuk samtalston där alla mina frågor togs på allvar och fick vettiga svar. Detta blev en vändpunkt i mitt liv.